Jag vistats i Gävle några dagar kring den 6 mars 2020, det datum då Margta för 221 år sedan fick besked om att hennes dödsstraff hade godkänts av Sveahovrätt. Hon skulle nu beredas inför döden, att halshuggas och brännas på bål. Margta förflyttades nu från det allmänna häktet till det enskilda beredelserummet. Fönstret längst ner till vänster på bilden tillhör det rum som troligen användes som beredelserum vid Margtas tid. Jag närmar mig rummet och kommer att vistas här under några dagar, den 2-4 mars 2020.
Idag är det gamla fängelset en del av Sveriges fängelsemuseum och i ”beredelserummet” visas en utställning om barnamörderskan Sigrid Granlund som satt häktad här 1777 i väntan på att avrättas (vilket nämnts tidigare, se inlägg 17/366). Jag får möjlighet att vistas i detta rum under måndag och tisdag då museet är stängt. Min tanke är att skapa en kopia av beredelserummet i naturlig storlek, i tyg, ett portabelt rum, som ett tält, som jag kan flytta och ställa ut på olika platser. Genom att bygga kopian på plats får jag möjlighet att under en längre tid vistas i och lära känna rummet.
Jag börjar med att att förbereda för att regla upp längst väggar och tak, en träställning som jag sedan kan fästa tyg på. Jag bär in allt material: 2-tum-2 reglar, tyg, järn, skruv, tråd… och verktyg: såg, skruvdragare, häftpistol, nål…. och fika: kaffe…
Sedan fäster jag tyg på så många sidor jag hinner. När jag arbetar så nära väggar, golv, tak, alla hörn och vrår så är det som att min kropp blir ”kompis” med rummet. Jag mäter med träreglar, möter ojämnheter, mäter med kroppen. Jag skapar en ny stomme utefter detta rums olika vinklar och vrår. När tyget kommer på blir det mer ombonat. Det nya materialet, träet och tyget, gör det gamla rummet från 1700-talet till ett nytt…. lukt av färskt trä och nytt tyg…
… en ny hinna, som en moderkaka som skapats inne i en livmoder. Jag, Margta, Stina, Sigrid… alla som vistas här…. innebor i denna moderkaka. Navelsträngen, strängen som ska leda ut ur rummet och kopplas upp mot värden där ute, som ska ge oss härinne näring: vad är den i denna metafor? Strängen och världen där ute som ger näring? Jag tänker att mina mentala och känslomässiga sinnesförnimmelser är denna sträng ut. Men vem därute ger mig näring?
Genom fönstret hör jag kyrkklockorna…. eller kommer det från rådhuset? De ringer regelbundet varje dag. Hörde även Margta dem? Kråkfåglar kraxar, annars inte så många ljud som kommer in utifrån. Ljud kanske var den enda kontakt Margta hade med yttervärlden. Kunde hon höra de andra fångarna? Väggarna är tjocka murade.
Tiden är viktig, att jag vistas här så länge. Jag tänkte att jag skulle tycka att det var obehagligt men jag kände mig tillfreds. Jag tyckte om att arbeta med detta rum och började känna mig som hemma… men den tredje dagen då jag skulle plocka ihop kom rastlösheten. Jag hade en deadline, kl.12 skulle jag ha skruvat ner alla reglar och packat ut dem i bilen, för då öppnade museet igen. Denna dag var regnig och kall och jag kände inte alls samma tillhörighet i rummet. Jag var på väg, jag ville ut. Det var regnigt och kallat och jag ville bara bort. Margta hur kände hon sig sista dagen, den 16 juni 1799 då hon skulle lämna rummet för att bege sig på sin sista färd mot galgbacken? När hon väl lämnade rummet fanns ingen återvändo.