Född 1967 i Ljusdal. Olika typer av skapande fanns med från tidig ålder: teckna, måla, sticka, virka, sy, brodera, snickra. Efter gymnasiet, naturvetenskaplig linje, studerade hon textilkunskap, sömnad och vävning. Tanken var att göra något roligt innan hon tog tag i de ”riktiga” studierna som att läsa matematik på universitet.
Det roliga gav mersmak och istället blev det konststudier: 2 år på konstlinjen i Gävle och 2 år i Stockholm på Gerlesborgs målarskola. Under denna period träffade hon Jakob och efter skolorna och Jakobs examen 1993 flyttade de från Stockholm till Hälsingland med sin nyfödda dotter Tuva. De bosatte sig i ett hus på landet där de bott och verkat sedan dess. Familjen utökades med sonen Axel och hunden Ichta.
De konstnärliga kunskaperna har byggts på med emalj, screentryck, bronsgjutning, formtagning, masktillverkning, film mm. Arbetat med platsrelaterad konst utomhus, sk. Land Art. Bland annat ett flerårigt samverkan med konstnärer från Estland och Sverige. Under de senaste åren har fokus legat på verk med smarta interaktiva textila tekniker. Skulpturer, med värmekänslig färg, som förändras när betraktaren närmar sig. Det man först inte kan utläsa om skulpturen träder sakta fram i form av en text eller bild på skulpturens kropp.
Parallellt med eget skapande har Magi varit projektledare för ett antal konstprojekt i länet. Senast, 2014-2016, det tvååriga projektet Å hon tjöt oupphörligt där hon även arbetade med efterforskningar kring skamplagg i 1700-talets Hälsingland. Intresset för historia och genus har lett till studier på Gävle- och Södertörns högskolor.
Medlem i Gävlekonstgrafiker där hon i huvudsak arbetar med emalj och grafiska emaljtekniker som screen- och dekaltryck.
2010 blev hon medlem i det nationella nätverket Fiber Art Sweden, där hon deltagit i ett flertal medlemsutställningar. Arbetar tillsammans med sju medlemmar ur nätverket med projektet Arvbetagelse, en konstnärlig process utifrån det textila kulturarvet.
Historia och genus har kommit att dominera i Magis verk de senaste åren. Funderingar om vad som levt vidare genom historien till idag, av normer och normbrytning. Verken Utterkvinna I –VII bottnar i en reflektion över en utter vars skinn blev en huvudbonad som en brud måsta bära på sin vigsel eftersom hon var gravid. Detta som ett skamstraff. Som okysk hade bruden inte rätt att bära kyrkans förgyllda brudkrona. Detta utspelade sig på 1770-talet. Men vad lever kvar i dag av denna sorts skam och normbrytning? Hur förhåller vi oss till den? När uttern efter att ha varit en huvudbonad på denna okyska kvinna blir en utter igen – blir den en Utterkvinna.