Denna helg, 29 februari – 1 mars, tar jag mig till Stinas hemort Ragunda i Jämtland. Tyvärr är det svårt att åka kollektivt även fast järnvägen går genom Ragunda där det byggts en järnvägsstation. Men stationen är nedlagd så jag tar bilen. Jag väljer närmaste vägen från mig, över Ånge. Stina däremot åkte från Bjuråker via Hudiksvall då hon begav sig hemåt den 8 januari 1794. Stina blev sedan kvar hemma i Ragunda en par månader tills hon i början av mars blev hämtad av rättsväsendet från Hälsingland och förd till häktet i Gävle. Hon nämnde att det skedde så hastigt att hon inte fick med sig något prästbevis. Om hon hade fått det med sig hade det vara intressant att få veta vad prästen hade skrivit om hennes ”frägd” (rykte/anseende). I rannsakningen som senare skedde i Delsbo den 11 april sa sig Stina inte ha varit varken anklagad eller dömd för något brott tidigare. Men detta var inte sant, för Stina hade 8 år tidigare, 1786, fött ett oäkta flickebarn och då dömts för lönskaläge och fått böta 5 silverriksdaler samt genomgå enskild skrift och avlösning. Det flickebarnet kom kort därpå att dö.
”Stina frågades om hon till förenn för något brott warit lagförd och pliktat, men dertill svarade hon Neij.” Ur rannsaknings protokollet den 11 april 1794.
Först åker jag hem till Eva Engström, släktforskare och hembygdskunnig person jag haft kontakt med mailledes och som hjälpt mig hitta mycket intressant information om Stina och hennes familj. Tillsammans med Eva, Ragunda Hembygdsförenings ordförande Per Bergvall och kulturjournalisten Katrin Åsander från Länstidningen Östersund tar vi oss till Näset och den plats där Stinas föräldrahem låg.
På Stinas tid låg gården på Näset helt nära vattnet vid den så kallade Ragundasjön som var en del av Indalsälven. På kartan ovan är gårdens plats markerat med X och den ljusblå färgen markerar hur högt Indalsälven bredde ut sig fram till 1796. 1796 den 7 juni, på dagen 19 månader efter Stinas död, skulle en av Sveriges största naturkatastrofer inträffa, en fördämning brast och allt vatten i Ragundasjön försvinna på bara 4 timmar. Idag är älven betydligt smalare, markerad med mörkblå färg på kartan. Älven tog en ny väg och idag är den gamla fåran, kallad ”Döda fallet”, en turistattraktion.
Väl framme vid den gård som troligtvis var Stinas föräldrahem, ställer jag mig på gårdstunet och blickar mot sydöst. Indalsälven syns inte men jag vet att den slingrar sig fram långt därbortom ängarna och åkrarna. På Stinas tid, om Stina då stått här, skulle hon ha sett Ragundasjöns vattenbryn. Kanske var det här över sjön som de höga herrarna från Hälsingland skulle komma för att hämta henne. Att detta var bästa vägen att ta sig hit om de tog vägen över Hudiksvall, att färdas längst Indalsälven som här rinner nedåt Sundsvall och ut i havet strax norr om Sundsvall.
Idag den 29 februari för 226 år sedan var nog Stina förmodligen kvar här hemma i Ragunda, kanske just på denna plats, på hennes föräldrars gård. Hon hade som sagt lämnat Bjuråker i Hälsingland den 8 januari och återvänt hem till Ragunda i Jämtland. Här skulle man nu strax komma och hämta henne och föra henne till häktet i Gävle där hon skrevs in den 12 mars 1794, anklagad för barnamord. Hemma på Näset bodde fortfarande hennes gamla mamma kvar tillsammans med Stinas bror Olof som skulle komma att ta över gården, Stinas pappa var död sedan länge.
Hade Stina någon att anförtro sig åt här hemma? Förutom brodern och mamman hade Stina tre yngre systrar, Cajsa 31 år, Lisa 26 år och Brita 22 år. Cajsa var gift och hade 4 barn 1-9 år gamla medan de andra två systrarna och Stina var ogifta. Brita var barnlös men Lisa hade, likt Stina, två oäkta graviditeter, en ettårig son Nils och ett barn som låg i magen. Lisa hade inte heller hon uppgett vem fäderna var när hon rannsakades för lönskaläge. Men enligt ett senare rannsakningsprotokoll så uppges en Jonas Jonsson som fader till Lisas son Nils. Här var det inte barnafadern Jonas som i första hand övergivit Lisa utan det var Jonas far som inte tillåtit giftermål eftersom han hade kommit överens med Nils Esbjörnsson i Utanede att de skulle gifta sina barn ihopa. Lisa säger att Jonas lovat henne giftermål vilket Jonas förnekar men det fanns även ett vittne som hade träffat på Lisa och Jonas i början av Lisas graviditet som visar att de höll ihop för Jonas ska ha sagt till vittnet om Lisa att: ”se sådan fästmö jag har som giver mig brännvin!”
I Stinas rannsakningsprotokoll nämns att Stina kände rädsla för sina anhöriga. Att hon hade lämnade Ragunda på grund av hot och hat från dem. Att hon ville dölja sin graviditet på grund av fruktan att bli vanryktad på sin hemort. Var detta sant? Eller var det något Stina sa för att förklara sitt agerande? Stina verkade i vart fall ha haft hyfsat bra kontakt med sin gifta syster Cajsa. Stina var gudmor till hennes son Jon 9 år och skulle komma att testamentera sina ägodelar till honom 15 dagar innan hon halshöggs.
Men det fanns andra händelser som kunde ha problematiserat Stinas rykte. Stina hade nämligen, vilket redan nämnts, 8 år tidigare, sommaren 1786, fött ett oäkta barn. Barnets far Carl Magnus Ulfsparre var trolovad med en annan kvinna, prästdottern Katarina Helena Lundström. När Stina rannsakades för lönskaläge i december 1786 nämnde hon inte vem barnets far var. Ulfsparre, som då hade gift sig med sin prästdotter, undslapp därmed rannsakning för lönskaläge. Men Ulfsparres fru skulle ett par år senare i december 1788 komma att stämma sin man inför tinget för Katarina Helena hade då fått reda på att Ulfsparre skulle ha varit far till Stinas oäkta barn. Ulfsparre fortsatte att neka men blev tillslut dömd. Stina fick denna gång vittna om att Ulfsparre verkligen var barnets far. Något hon inte ville tala om tidigare eftersom Ulfsparre inte hade tänkt erkänna faderskapet. Kanske denna händelse hade gett Stina dåligt anseende. Kanske var det sin förmyndare Anders Andersson i Gevåg som Stina kände rädsla inför? Han hade haft mycket besvär i samband med både Lisa och Stinas oäkta graviditeter.
Efter besöket på Näset avviker reportern Katrin medan jag, Per och Eva beger oss till den plats där Stina arbetade då hon blev gravid med Carl Magnus Ulfsparre, Hoo nybygge. På kartan är Hoo markerat med en ring. Svårt att veta exakt vart gården låg. Idag finns här många både äldre och nyare hus. Vi har fått tips om ett gammalt hus dit vi beger oss. I huset finns årtalet 1827 inristat på en av timmerstockarna, det är 41 år senare än när Stina arbetade på Hoo Nybygge år 1786. Det kan vara en tillbyggnad också och att andra delar är äldre. Längre än så kommer vi inte i våra efterforskningar idag, men vi är på platsen och det ger alltid en speciell känsla….
Sedan avviker Per medan Eva och jag fortsätter att besöka platser i Ragunda, så som den gamla fina kyrkan från 1400 talet. En ny kyrka byggdes först i mitten av 1800 talet så det var troligtvis här Stina fick genomgå enskild skrift och avlösning som en del av straffet då hon födde sitt oäkta flickebarn 1786. Tyvärr är kyrkan stängd så jag hoppas få återkomma en annan gång då den är öppen.
På andra sidan kyrkogårdsmuren ser vi Indalsälven. På Stinas tid nådde den ända upp till muren. Man kan tänka sig att de kom hit över vattnet från Näset som ligger på andra sidan älven cirka 4 km nedströms.
Dagen efter, söndag 1 mars, beger jag mig tidigt hemåt för det väntas snöoväder. Men först tar jag mig på egen hand tillbaka till Näset för att känna in platsen vi besökte igår.
Jag går på sidan av gården ned mot det som en gång varit vattenbryn. Här breder åkrar ut sig där det förut var älvbotten. Landskapet är täckt av en tunn hinna snö, vackert vitt. Jag stannar upp för att fläta en bit på mitt band, för Stinas skull, fläta in trådar som fäster hennes liv i nuet…
….in i vår tid, in i ett fysiskt objekt, ett band som symboliserar en upprättelse för Stina och hennes medsystrar. Det är kallt. Det är så tyst och stilla. Inga människor, inga djur, tyst kall jord.
Arg – stelfrusna fingrar – garnet trasslar och fastnar – ilskan kommer hastigt, frustrerad – arg, ont, kallt – trassligt.
Jag väljer ett ljust, ljust blått garn för Stina. Lika ljust och kallt som naturen – en isig hinna – himlen blå grå. Snö på åkern – en kall grå-grön färg. En tyst färg. Den smälter nästan in i det vita garnet, nästan osynlig. Tänker mig Stina som tyst smältande in i det osynliga – det som hänt försvinner in i det kyliga tysta ljusa blåa….
Flätar in hennes nu.
Snart kommer tystnaden brytas – och Stina kommer att hämtas med buller och bång.
Jag vänder åter hemåt men Stina kommer aldrig mer återvända till sin hembygd.
9 mars 2020 publicerades Katrin Åsanders artikel i Länstidningen (Östersund): Stina från Näset mördade sitt barn – Nu följer konstnären Margareta i hennes spår: ”Det är mycket att smälta och ta in”