156/365: Det är en solig varm dag, denna dag då jag beger mig av mot Skog. För 221 år sedan denna dag så rannsakades Kerstin på urtima ting på Gästgivargården i Stråtjära. Jag har fått reda på vart Gästgivargården låg och att huset fortfarande finns kvar.

När jag kommer fram till Skog svänger jag av och åker mot kyrkan där jag ska möta upp med Kent Westlund som ska visa mig vart den gamla Gästgivargården ligger. När jag närmar mig kyrkan möts jag först av gården där kronolänsman Anders Jäderlöf bodde. Anders Jäderlöf hade år 1799 just blivit anställd som länsman och kanske var Kerstins fall det första på hans nya arbetsplats för när Kerstins husbonde skulle hämta länsman den 8 april 1799 så hade den nya länsmannen inte hunnit anlända och den gamla var inte hemma. Istället hade husbonden hämtat prästen och en nämndeman som fick göra det första förhöret med Kerstin. Sedan satt Kerstin i husarrest till Jäderlöf anlände en vecka senare.

Tillsammans med Kent åker jag till Gästgivargården där vi möter upp med bland andra de nuvarande ägarna och skribenten för Stråtjära Allehanda. I huset finns en sal bevarad där tingsförhandlingar hölls på den tiden gården fungerade både som gästgivargård och tingsplats. Om det var här rannsakningen skedde 5 juni 1799 kan vi inte helt säkert veta då man vid den tiden inte hade en fast plats för tingsförhandlingar. Först 1818 nämns denna gästgivargård som en fast plats för tingen.

När Kerstin trädde in i salen stod hon inför ett bord med idel män. Häradshövdingen och sju nämndemän från orten samt länsman. Inför dem skulle hon svara för sig själv. Och hon svarade ”varken fräckt eller blödigt” står det i protokollet. Det är svårt att föreställa sig hur en ung kvinna, som efter att hennes barn dött och hon fått sitta på länshäktet i Gävle två månader och sedan förts tillbaka hit till Skog socken, klarade av rannsakningen och mötet med sin forna husbonde och matmor vilka vittnade emot henne. Hur hon ändå lyckades hålla sin berättelse fast, det att hon inte mördat sitt barn fast alla tecken tydde på detta. Men kanske hade hon Margta Carlsdotters öde i sinnet då hon rannsakades. Margta som först hade nekat till barnamord men sedan erkänt. Margta hade suttit häktad sammtidigt som Kerstin i Gävle och under den tiden hade Margta fått svar på sin nådeansökan – AVSLAG. När Kerstin hade förts till tinget denna dag så var Margta på väg att föras till avrättningsplatsen i sin socken, i Delsbo. Bilden av att om Kerstin erkände så skulle hennes huvud huggas av kanske gjorde att hon lyckades hålla sig så fast i sin berättelse vid tinget.

Gästgivargården fungerade som skjutsstation. Sådana stationer fanns med lagoma mellanrum längst efter vägarna. Här kunde man rasta, byta hästar och sova över om man behövde.

Utanför gästgivargården gick den gamla landsvägen och idag finns delar kvar av den kvar. Vi följer vägen österut och bara några hundra meter bort ligger den gamla galgbacken på en kulle. Exakt vart på kullen avrättningar skedde vet man inte. Idag är kullen söndergrävd då den dels fungerar som grustag och dels då riksväg 83 har grävts fram rakt genom kullen. Till vänster på bild skymtar riksväg 83 och vi följer den gamla landsvägen upp på kullen.

Här skulle Kerstin ha halshuggits om hon hade fått dödsdom. Men eftersom hon inte erkände barnamord och rätten inte kunde bevisa ett sådant brott så dömdes hon istället till två år på tukthus i Stockholm, vilket verkställdes från augusti 1799 till augusti 1801.
Idag används delar av den gamla landsvägen som pilgrimsled.

Efter besöket på gästgivargården och galgbacken visade Kent mig gården där Kerstin arbetade som piga då hon födde sitt barn. Vi får möjlighet att samtala med de som bor på gården och Elsa berättar att ett av husen, det till vänster på bild, användes som bostad till tjänstefolket om somrarna. Det benämns som ”nattstuga”, samma benämning som Kerstin använde för det hus hon gick till för att vila och där hon födde sitt barn. Huset till höger på bilden är ”bryggstuga”, här hade Kerstin sin sovplats om vintern.