25/366: Det är lördag den 25 januari 2020 och jag beger jag mig mot Bjuråker. Jag rycker åt mig lite random gamla CD skivor för att ha något att lyssna på i bilen under den timme det tar att åka till Bjuråker. Idag ska jag besöka platser där Stina vistades, dels där hon hade sin pigtjänst då hon födde sitt oäkta barn (på en bondgård i Avholm) och dels där hon gömde sitt döda barn (under en kyrkstallsbro vid Bjuråkers kyrka). Dessa specifika platser finns inte kvar, varken bondgården eller kyrkstallet, men de generella platserna, det landskap där Stina vistades i finns kvar. Jag känner mig tung i kroppen. Är det alla dessa tragiska öden som (återigen) påverkar mig?
Jag stannar till i Delsbo för att ladda med lite kaffe. Först hade jag tänkt fika på Avholmberget men då det är stängt för säsongen så får det bli lite picknick-fika från macken. Under färden har jag lyssnat på Jakob Hellman och det har blivit i en kontext utifrån mina tankar om Stina. Hans musik gör smäktande ont, nostalgiskt melankolisk. I kombination med hans texter blir allt känslomässigt uppenbart, som i hans sånger om havet (Stora havet) och om instängda rum (Vara vänner): ”Och jag ska aldrig stänga in nånting igen Men idag har jag suttit timme ut och timme in inne här Jag har suttit för länge för alla små begrepp blir svåra att hålla isär…. Och alldeles utanför flyger hela livet förbi”.
Jag tänker på Stina. Hon hade lämnat sin hemort i Ragunda, Jämtland, när hon var gravid i sjätte månaden och tagit tjänst hos en bonde i Bjuråker, Hälsingland. Hur kom det sig att hon valde att resa så långt bort och att hon hamnade just här? Dessa frågor har jag inte funnit svar på och jag vet inte så mycket om hennes relation till Sven Kjempe, barnets far. Hon hade blivit med barn hemmavid i Ragunda men Kjempe säger senare då han rannsakas för lönskaläge att han inte kände till att hon blivit med barn och han hade aldrig lovat henne giftermål. Men detta var inte Stinas första graviditet, även om hon under rannsakningen som skulle komma att ske, då förnekade att hon varit gravid tidigare. Men 9 år tidigare hade hon blivit gravid med Carl Magnus Ulfsparre, en fosterson på gården där hon arbetade vid den tiden. Den relationen verkade ha varit mer än bara en tillfällighet. Vad hade hon hoppats på då, hon en enkel bonddotter? Ulfsparre var trolovad, ”uti giftermålsafhandling”, med en annan kvinna, prästdottern mademoiselle Catharina Helena Lundström. Men detta säger sig Stina inte ha känt till utan Ulfsparre hade lovat även henne äktenskap. Folk hade sett Carl Magnus och Stina tillsammans mer än en gång. Kanske hade han övertalat Stina att inte röjde honom som barnets far. Han verkade ha betalt böterna för hennes lönskaläge men hon nämnde aldrig vem barnets far var. Carl Magnus som inte ville erkänna faderskapet kom undan denna gång och han kom att gifta sig med sin Catharina Helena året efter, den 20/10 1786. Giftermålet skedde fyra månader efter att Stina födde en dotter vid midsommartid 1786. Stina blev alltså ensam med deras gemensamma barn vilket strax kom att dö efter födseln. Att jag vet allt detta är utifrån tingsprotokoll där Ulfsparres fru något år senare (1788) anklagade Ulfsparre för att vara Stinas lägersman. Ryktet hade gått men Ulfsparre fortsatte att neka till faderskapet. Men Carl Magnus och Catharina Helena kom senare, år 1791, att skilja sig.
Hur påverkade dessa händelser Stina? Hon var maktlös inför lägermännens förnekelse. Hon hade inga bevis och blånekade lägersmännen så slapp de undan sitt fadersansvar. Det skulle ta lång tid tills denna lag förändrades så att lagen gav även kvinnorna större möjlighet att gå ed på att de talade sanning då de nämnde vem barnafadern var (se barnavårdsmannareformen 1917). Denna erfarenhet bidrog säkert till att Stina nu hade begett sig både utanför socknen och utanför länsgränsen för att dölja sin graviditet, sin födslostund samt strypa sitt barn (”med et strumpeband om halsen hårdt til knutit”) vilket skedde den 22 december 1793. Hon hade sedan lämnat Bjuråker kring den 8 januari och då gömt barnet under en kyrkstallsbro. Denna dag den 25 januari 1794 då de fann barnliket befann sig Stina, ovetande om detta, tillbaka hemma i Ragunda…
Jag beger mig upp på Avholmsberget. En vidunderlig vacker utsikt… men det är något som är skeft… här är tyst och lite kallt och grått är vädret… stilla, jag ser inga människor, gårdarna där nere i dalen ligger som öde, som att här finns inga människor… tyst, vart är livet? Långt bortifrån hörs en motorsåg i öster, annars så tyst. Dellensjön så stilla och blank. Lite kylig vind, små rörelser i talltoppen.
Stora havet – en så stark låt (Jakob Hellman) – ”vem är här inne?” – musiken…. Hur stort är havet? ”Jag är inget litet barn….” Starkt, starkt, starkt – skeft – skevheten är det vad den låten uttrycker, tänker jag. Dellensjön stor, stor som havet? ”Nån är här! Vem är det? Det är jag!” HUR stort är detta hav? Kan jag/Stina rymmas i detta? Utan att drunkna? Nu när jag/vi sett det, det stora havet…?
Hur gick det till när Stina fick tjänst hos just Per och Carin? Var det Stinas eller någon annans kontakt? Hade Stina en hemlig överenskommelse med någon? Med en sådan som barnets far? En överenskommelse, en ”lag”, som nu skulle vara väldigt svår att bryta: inga ”öppna fönster” där man kan vädra ut, utan allt unket måste hållas instängt. Inget hopp om ”Men … öppnar ett fönster och … blåser en vind och … bryter min lag”:
Där gick han hem, igen. Men hon, min vän
Hon är mellan väggarna som undrar: ”Var är han nånstans då”
Tårarna, snart kommer tårarna
Tårarna, snart kommer tårarna
Jag åker sedan till Bjuråker kyrka. Idag för 226 år sedan fann bonden Lars Andersson från Svedjebo Stinas döda foster under sin kyrkstallsbro här vid Bjuråkers kyrka. Kyrkan är stängd. Jag sätter mig ute vid kyrkklockstapeln och flätar på mitt band. Jag blickar mot ingången till kyrkogården vilken markeras av två björkar. Bakom järnstaketet breder landskapet ut sig, där syns vägen jag just kommit på från Avholm, längre bort, bortom Norrdellensjön syns Avholmsberget. Där borta låg gården med sädesladan där Stina födde, strypte och gömde sitt barn den 22 december 1793. En par veckor senare skulle Stina få möjlighet att resa hem till Ragunda socken i Jämtland. Hon skulle få skjuts av sin husbonde Per Larsson in till Hudiksvall. De passerade här, förbi Bjuråkers kyrka, och stannade till vid kyrkstallarna. Stina hade då lagt ett bylte med sitt döda barn under en kyrkstallsbro.
Idag finns inga kyrkstallar kvar vid Bjuråkers kyrka. Men på Bjuråkers forngård finns ett gammalt kyrkstall bevarat. Jag fotar dess kyrkstallsbro, kanske såg det ut på liknande sätt som där Stina gömde sitt barn.
Jag tänker på Stina. Den 25 januari (för 226 år sedan) hade Stinas döda foster legat under kyrkstallsbron i 17 dagar. Hon hade lagt det här, inlindat i ett par gamla vadmalsbyxor, i en förhoppning att det med tiden skulle komma att jordfästas. Här någonstans vid Bjuråkers kyrka stod Lars Andersson från Svedjebos kyrkstall och han skulle nu om aftonen anlända hit till kyrkstallet, sträcka sin hand under bron för att ta fram nyckeln… men istället få tag i en liten fot och därmed dra fram ett litet nyfött dött foster….
Jag känner en lättnad då jag lämnar kyrkogården. Jag undrar om Stina kände samma lättnad? Om hon också stod här vid kyrkan och blickade tillbaka på den plats, över det landskap, där så mycket ångest måste ha funnits. Hon lämnade nu allt detta bakom sig. Denna dag, den 25 januari 1794, hade antagligen Stina hunnit hem till Ragunda. Kanske arbetade hon på som om att ingenting hade hänt…. Men hon skulle komma att hämtas och föras till häktet i Gävle och sedan till rannsakning i Delsbo. Den 25 januari 1794 hade Stina 286 dagar kvar att leva. Hon kom att dömas till döden för barnamord, halshuggas och brännas på bål. Stinas kvarlevor blev kvar på avrättningsplatsen vid Norrbo bro 3 km ifrån Bjuråkers kyrka, här där hennes och soldaten Sven Kjempes barn begravdes.