1/366: 1 januari 2020, det är den första dagen på det nya året. Jag beger mig, likt Margta gjorde denna dag för 221 år sedan, till Delsbo kyrka för att fira Högmässa. Jag kommer en timme innan mässan ska börja och just då jag ska gå in genom kyrkporten börjar kyrkklockan slå. Ödesmättat stannar jag upp vänder mig om mot klockstapeln vars belysta överdel syns som ett litet pärlband i slutet av allén, allén som leder upp mot kyrkobyggnaden.

 

Hur kände sig Margta då hon gick in i kyrkan denna dag? Och hur kände hon sig då hon gick ut ur kyrkan efter mässan? Hur påverkade det som skedde i detta rum Margta och hennes kommande handlingar?

När jag går in genom kyrkporten ser jag upp mot bilden och skriften över porten. Jag ser ett öga i en trekant och ut från trekanten 47 strålknippen och under bilden står det skrivet: ”Nalkas Gud så skall han nalkas eder”. Guds allseende öga som vakar över mig … ”Ingenting kan döljas för honom, allt skapat ligger naket och blottat för hans öga. Och inför honom är det vi skall avlägga räkenskap.” (Hebreerbrevet 4:13). Kom ”räkenskapen” ikapp Margta denna dag? För under denna dag är Margtas födsel fortfarande dolt. Dagen innan hade hon fött sitt barn; lämnat det levande och ensamt i ladan; spunnit lin med sin matmor (som om att ingenting hade hänt); senare strypt barnet och gömt det i gödselstacken; hjälpt husbonden med att hämta och bära tunga spannar med vatten (som att ingenting hade hänt)… Och i dag sitter Margta i detta rum, utanför kyrkans väggar, ute på kyrkogården ligger hennes far begravd, den före detta soldaten och kyrkvaktaren Carl Björk. Här blir värden större, hon får tid för eftertanke. Orkar hon hålla emot? Eller ger hon efter? I morgon kommer hon i vart fall att erkänna att hon fött ett barn. Hon kommer inte att erkänna hela sanningen imorgon, utan hon kommer säga att fostret endast var 16 veckor gammalt och döfött….

Väl inne i kyrkorummet sätter jag mig i en av bänkarna framför predikstolen. Jag tänker på Margta, antagligen var kyrkan då fullsatt, idag kommer endast ett fåtal till mässan. Jag känner ingen och kan förhålla mig anonymt i min egen bubbla, fast ändå i mässans gemenskap. Gudstjänsten har ännu ej börjat. Jag har tänt ett ljus, för Margta och Stina men också för nära och kära jag känt som nu är döda. Och även om jag inte bor i Delsbo så känner jag en viss tillhörighet då min mormor och moster ligger begravda här, samt många förfäder och anmödrar före dem. Jag har besökt deras grav. De finns på så sätt förankrade här i kyrkogårdsrummet. Tryggt vilar de på vigd jord. Margta och Stina däremot brändes och deras aska grävdes ner på avrättningsplatsen. En nu anonym plats, på ovigd jord. Där växer nu gran och tall och ingen vet vart deras aska ligger.

Jag plockar fram det vita yllegarnet jag tagit med mig och börjar fläta på ett band. Jag slår upp psalmboken och letar reda på den första psalmen som ska sjungas, nr 196 ”Låt mig börja med dig, o min Frälsare”. Jag lyfter blicken och ser samma symbol ovanför predikstolen (som den ovanför kyrkporten), trekanten med strålglans. Kanske vilade Margta sina ögon på samma bild. Predikstolen var inte placerad på samma ställe då, men utifrån ett gammalt fotografi så ser det ut som samma strålglansbild var placerad ovanför den predikstol som fanns på Margtas tid. Den är guldfärgad och glänser mäktigt. ”Håll mig tätt intill dig, i din trofasta famn. Där är trygghet och vila för mig, trots oron där ute i världen” läser jag i vers 2 i psalm 196. Så tryggt att få vila i en annans famn och glömma allt ont. En trofast famn, en famn som inte dömer. Kan Margta vila tryggt där? Kan hon lämna allt ont hon gjort utanför och stanna i denna famn? ”… två mig vit, två mig ren i det blod som har runnit för mig från korset en gång…” läser jag vidare i vers 3. Mitt vita garn, jag bär även vita byxor och kofta. Tänker på orden från prästen Stenberg (se blogginlägg 8 dec) om att en barnamörderska bar vita kläder vid sin avrättning 1794. Vitt, renhet, i kontrast till det röda blodet, men i versen blir allt rent och vitt i kristi offerblod. Ska Margta hålla ut och bära sin hemlighet dold för alla utom för Gud, för han är ju trots allt allseende?

”afslag”: Första sidan av Margtas nådeansökan börjar med ”Stormägtigste allernådigste konung”, sedan följer en par sidors text. Brevet sändes till högsta domstolen i Stockholm. Där fattades beslut. På framsidan av Margtas nådebrev fästes så det ord som avgjorde hennes öde ”afslag”.

Gudstjänsten ska strax börja och den inleds med att psaltarpsalm nr 121 läses ”… Herren skall bevara dig från allt ont, han skall bevara din själ.” Från allt ont har Gud kanske inte lyckats att bevara Margta men hennes själ kan fortfarande räddas, men då måste hon erkänna sitt brott och ta sitt straff. Min nacke känns stel och jag vickar lite på den. Den knakar och knastrar till och jag tänker att för Margta var det 177 dagar kvar till att hennes nackkotor skulle knastratill under ett yxhugg. Prästen talar om Guds nåd, om att lära av historien, om hoppet, om att kunna förvandla det man gjort fel till något gott. Att man kan rätta till, att det aldrig är för sent……. eller? Hur var det för Margta? Hon kommer inte att få nåd fast hon ångrar sig så och verkligen förstår hur orätt hon handlat och att hon, trots att hon förstår att hennes liv kommer att bli olyckligt, ändå vill leva det.