Jakob Danhard hämtar sina minimalistiska former ur VVS-världen. Hans gjutna former är förvirrande lika badrummets porslin och kakel som annars knappt noteras. Konstteoretiskt är det en stilla replik till Marcel Duchamp, som med sina ready-mades – exempelvis den berömda urinoaren – lyfte upp vardagens föremål till konst. Jakob Danhard går motsatt väg och gör unika verk som reflexer ur massproduktionens ström. Det mänskliga eller organiska är aldrig långt borta. ”Flock” på en vägg består av ett 20-tal vita stengodsformer som är upplysta inifrån. De får var och en ström genom ett nät av svarta sladdar. De är identiska och har samma strömförsörjning. En del av formerna klumpar ihop sig, medan andra drar i väg. Så är det med människan, mest lika men ibland olika. De som drar i väg funderar kanske på om något annat är möjligt. Var balansen ska sökas leder till filosofiska, psykologiska och politiska frågeställningar. I utställningen finns ett hjärta. Det pumpar och vilar, pumpar och vilar i en ljudsatt animation. Kolvar rör sig upp och ned i kamrarnas välvda porslinsytor och i bakgrunden roterar en större kraft, lik en väderkvarnsvinge. Ljuden känns igen från hjärtats kraftfulla pumpljud.
Ett hjärta av porslin? Det tycks varken hårt eller kallt i det mjuka ljuset. Det är rent. Man talar om ett rent hjärta, om den uppriktiga avsikten. Finns den, kan den driva en människas liv?
På golvet står Jakob Danhards ”VVS-ros”, en buske vita, upplysta rosor som vänder sina kronblad mot ett tänkt dagsljus (utställningsrummet vilar i vackert ljusdunkel). Till busken finns en sladd, men den ligger gömd i en rad av kakelformer som bildar en sockel som sträcker sig genom rummet. Även de fem högresta ”Ljuslöv” har denna kakelförbildelse.
Det är en elegant lösning för att gömma sladdar, men kan också ses som en åder. Det organiska löper samman med det oorganiska i Jakob Danhards konst och i den tudelningen kan man ana människans oro över att inte få plats i världen och kanske förlora sig i en alltmer konstgjord tillvaro – och då kan det vara befriande att se igenom tingen och upptäcka att de ofta bygger på människors avsikter, på gott och ont.
Nils Hebert Arbetarbladet
Åter till "Ur Funktion"